liten anna med stora tankar-

ett helt jävla år har gått;
jag kommer ihåg hur jag längtade att få spöa skiljebo's 93or igen, det regnade och hela planen va en lerpöl. efter ca fem min så fastnar min fot med dobbarna i leran, en tjej(och ja, jag vet precis vem) kommer och puttar/knuffar till mig, jag vrider på mig men min fot sitter stilla. jag hör hur det knakar, benet viker sig och jag lägger mig ner och skriker. jag har aldrig kännt nånting liknande. jag visste inte vart jag skulle ta vägen. efter att jag har stannat och kollat klart på matchen, som vi förlorade, så åkte vi till akuten. fick sitta i väntrummet typ 4timmar, hejpåkryckor sen.och det värsta är att dom först sa att det va bara ledbanden, vilket skulle läka på högst tre veckor. sen minisken som också läker fortare. nästa dag knarkade jag typ ipren för att det gjorde så ont, träffade läkare+sjukgymnast. fick operationstid en vecka senare, och den var det värsta av allt. eller egentligen så va inte just den jobbig, det jobbiga va att få höra min läkare säga att mitt korsband är av. helt och totalt av. jag ville bara springa där ifrån och gömma mig nånstans. jag ville inte vara med längre, är det såhär en 9årslång fotbolls"karriär" slutar? började hos sjukgymnast och va där o tränade så ofta jag kunde. blev starkare än nånsin och kännde att hoppet började komma tillbaka. och det bästa; jag började träna både fotboll&innebandy på riktigt igen. åtminstonde en säsong.(tack för den!) sen för några månader sen så började det vika sig igen, svullna upp och jag hoppade runt på ett ben. jag struntade i det och fortsatte hos sjukgymnast o.s.v .. sen vart det oftare, och speciellt under fotbollsträningarna. det gick bara inte längre, så jag bestämde mig för en paus. nu har jag inte tränat varken fotboll eller innebandy på många månader, jag antar att man tappar intresset när man försöker om och om igen, men aldrig blir som vanligt. man går ner sig själv och ser hur alla andra blir bättre och går uppåt, när jag bara går bakåt & neråt. 

idag har jag varit knäskadad i 365dagar exakt,
 och jag blir påmind om det minst en gång om dagen.
och jag känner på mig, den här skadan kommer följa med
mig vart jag än går i livet. den är livslång.

biologiprovet - gick väl sådär, men hoppas att man får göra om det så att jag kan höjjjjjja mig till ett bättre betyg. känns bättre då.  föreläsningen va segast den här veckan, uschusch.sen upp till bångbo, markarbete med pinjo, asdryg och framtung häst med det gick finemang:D!, sen till ponnyn, han har mugg så vi måste tvätta 6354gånger typ -.-
nnu ska jag duscha och kolla på tv, godnatt på erv