Uppdatering 23,20
Åkte upp till Bångbo fast jag kanske inte skulle gjort de eftersom jag va/är sjuk, men kändes inte värt att va hemma och orkar inte krångla till det med att få fler rida-igen-dagar. Jobbigt. Så vi åkte dit iallafall, red på Enzo. Ett tag sen sist, och paddocken är nästan helt bra nu så idag kunde vi rida åtminstonde ganska "på riktigt". Det gick faktiskt braaa, vilket gjorde mig super glad eftersom dom senaste... fem gångerna har varit skämmiga, har verkligen gått dåligt. Men det gick jätte bra på slutet, och det är så otroligt coolt när han släpper den där ridskoletraven och tar i på riktigt. Han är väldigt lat och rätt tjock, så de tar ett tag innan han gör det och man kan samla ihop honom. Sen att han är stor och grov är så himlans jobbigt när man är van med Glen. Men nyttigt förstås. Är nöjd med lektionen iallafall, jag börjar gilla att rida dressyr på han, fast han är så pass tung,häftigt när det blir bra på slutet:)!
Som jag skrev i förra inlägget, igår för exakt ett år sen spelade jag innebandy för sista gången i Skälby Sharks f93. slutspel i Arboga mot Hallsta. På slutet så orkade jag bara inte hålla ihop längre, knät orkade inte längre. Kylpåsar, knäskydd,tejp,bandage - inget fungerade. Jag ville men ändå inte säga att jag klarar inte det här längre, jag måste gå av planen. Men det gjorde jag inte, jag höll ihop igenom hela matchen och på slutet haltade jag ut och åkte hem, besviken och .. ganska rädd. För framtiden. För vad som skulle hända. Jag kände på mig att det här aldrig skulle funka, det va bara att gilla läget. Acceptera att alla inte kan göra vad dom vill. Det finns såna som har det värre. Sen dess har jag inte vågat mig in i träningshallen, inte för att förklara, inte för att hälsa på, inte för att lämna tillbaka matchkläderna - ingenting. Jag antar att jag fortfarande inte kan förstå det på riktigt, ibland kan jag till och med tänka, "Pappa, vi kommer försent till träningen!" eller "måndag och torsdagar är innebandydagar, onsdagar och fredagar är fotbollsdagar". Ja.. Ni fattar? Det försvinner liksom inte.
Men att sluta är det enda sättet, det vet jag ju innerst inne. Jag skulle inte hinna med allting jag gjorde förut, och jag skulle inte orka med den stora besvikelsen. Det är bara konstigt hur allt fick ett slut.
Hyffsat onödigt inlägg, men kände att jag behövde skriva någonting om det. De va ändå slutet på en sysselsättning jag haft dom senaste 6 åren. Sorgligt.
Scrubs, Avslagen cola och en massa kiwi nu - Godnatt!
