4 december
I hear the wind call my name
The sound that leads me home
It sparks up the fire - a flame that still burns
To you I'll always return
I know the road is long but where you are is home
Wherever you stay - I'll find a way
I'll run like a river - I'll follow the sun
I'll fly like an eagle - to where I belong
I can't stand the distance - I can't dream alone
I can't wait to see you - Yes I'm on my way home
Now I know it's true
My every road leads to you
And in the hour of darkness darlin'
Your light gets me through
You run like a river - you shine like the sun
You fly like an eagle
You are the one I've seen every sunset
And with all that I've learned
Oh it's to you - I will always return
Sitter och lyssnar på musiken ifrån världens finaste barnfilm Spirit och nästan.. dör. Låtarna är så gräsligt fina och det gör filmen till så mycket bättre. Är inte så säker på att folk som inte har hästar omkring sig varenda dag förstår känslan, men ni som har det gör det.
Anledningen till att jag blev så påmind om hur jävla underbara varelser varelser dom är rent utsagt, är att jag fick mig en funderare när jag va ute på promenad i mörkret med Glen i ena handen och Milton i andra. Har pratat en massa allvarligt med Sofia, och det får en att tänka tillbaka på allt galet vi gjort och hur våra busiga år har varit tillsammans. Kan ni tänka er några andra personer i hela världen rida ut MITT UTE I SKOGEN klockan elva på kvällen när det är totalt kolsvart ute? Ponnyåren är någonting speciellt. En frihet som gör att man blir redo för nästa steg, jag är bara glad att jag har haft en sån bra läromästare genom de här 3 ½ åren.
Och jag kunde inte uppleva mina ponnyår tillsammans med en bättre häst och en bättre Sofia♥
Som sagt, jag har sagt det förr och säger det igen. Är det inte konstigt hur musik får människor att känna?
